REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 34
Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger. (Ps 145:15-16)
Håll ögonen på vägen! Se framåt! Uppmaningen som många av oss gett våra åksjuka barn när de känner sig illamående i bilens baksäte. Ett beprövat knep. När man följer vägen med blicken mot horisonten kan man i någon mån lindra obehagskänslan. Men det är tillämpbart på så många andra områden i livet. När jag sitter och skriver har jag lärt mig att jag först behöver röja undan på min skrivplats. Vid minsta skrivkramp söker min blick sig bort från motståndet i texten och försöker finna ett fäste i något mer underhållande. Du har säkert stött på uttrycket att ögonen är själens spegel, det vill säga att vårt inre tillstånd avspeglas i vår blick. Och nog kan man ana när en människa är nedstämd i deras uppsyn. Men man kan även vända på det. Ögonen är portar till vårt inre. Det vi betraktar präglar vår inre värld och bilderna fortplantar sig i sinnevärlden. En liten skymt av något kan leda till att en hel såpopera spelas upp i vår föreställningsvärld.
I dessa coronatider tycker jag att det blir extra tydligt. Varje dag stannar nästan Sverige upp för att bänka sig vid Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferens. Vi fäster blicken på Anders Tegnell, statsepidemiologen som mer och mer framstår likt nationens rabbin eller överstepräst, som förkunnar den rätta vägen och förhoppningsvis kan ge oss absolution. Till honom vänder vi vår blick och söker både tröst, förklaring och försäkran. Vad är det som gäller just nu? Hur utvecklas situationen och varför? Finns det några goda nyheter och vilka restriktioner ska vi följa för att försöka mota detta virus? Under oroliga tider behöver vi något att fästa blicken på. Någon som vi kan se på och lyssna till. Vi kan lära oss av det lilla barnet som vid minsta osäkerthet söker att möta förälderns blick. I den kan det lilla barnet utläsa vad som är farligt eller förbjudet, såväl som hämta trygghet och stöd.
Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. (Luk 4:20)
När Jesus för första gången tar till orda och läser Jesajas välkända ord från bokrullen är det en förtätad atmosfär av förväntan i rummet. Folket liksom misstänker att det som väntar dem är ingen vanlig utläggning av den heliga skriften. All uppmärksamhet är riktad mot honom när han rullat ihop bokrullen och tar till orda: »I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar«. Reaktionerna låter inte vänta på sig. Äntligen, tänker säkert några som i glädje ser profetorden uppfyllas framför deras ögon. Hädelse, protesterar andra som är säkra på att detta inte kan stämma. Andra åter »häpnade över de nådens ord som utgick från hans mun« berättar den följande versen.
Dessa tider avslöjar både vår flackande blick och vårt stora behov efter en fast blickpunkt. I skrivande stund kan jag inom mig höra gympalärarens röst, när det var dags för balansgång på bommen under mellanstadiets gymnastiktimme, som uppmanar mig: Titta inte ner på bommen, lyft blicken och se framåt! Varför drogs instinktivt blicken till det obehagliga och farliga? Varför stirrade man ner på sina egna fötter och det hårda golvet som man ville undvika att falla ner på? Och vilken förunderlig känsla det var när man vågade flytta ögonen från sig själv och upptäckte att balansen inte främst kontrollerades av fötterna utan av blicken.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare… (Heb 12:2
Medan alla djur går framstupa och blickar mot marken, blev det givet människan att gå upprätt och skåda upp mot hennes skapare. Vi är skapade att vara »gudaskådare« som ser upp till Herren och mättas av han åsyn. En betydelse och beskrivning av det hebreiska ordet för synd är att »missa målet«. Vi tappar bort tillvarons centrum och fasta punkt, livets djupaste mening och högsta mål. Ögonen börjar flacka och vi sänker blicken mot jorden. Vi får syn på än det ena och än det andra som fångar vår uppmärksamhet. Vi stirrar plötsligt åt fel håll och tappar både balansen och orienteringen. Vi faller. Vi går fel. Villfarelsen skapar vanföreställningar som gör att vi far vilse. Syndens själva rot är att människan släpper blicken från Gud. Vad är det vi stirrar på? Vad är det vi ser bort ifrån? Vem är det vi ser upp till?
Nu är tiden att rikta blicken och kalibrera vårt fokus. Att vända vår blick mot honom som ständigt vänder sitt ansikte till oss och så ger oss frid. Herren som har sina ögon på varje liten sparv, skulle inte han också vaka över oss? Vi läser att »Guds ögon följer var mans vägar och han ger akt på alla hans steg« (Job 34:21) och att »var skulle jag fly för din blick« (Ps 139:7). Friden fyller oss, hoppet växer och tron rotas när vi med vår blick får möta hans »ögon som såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit« (Ps 139:16). Herren söker vår blick och hans »ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom« (2 Krön 16:9).
De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver ej rodna av blygsel. (Ps 34:6)